Nationell disciplinnämnd ger klartecken

Utmärkt! Tuktas den som tuktas bör. När busar och råskinn försöker politisera vårt vackra Alma Mater med molotovs och bengaliska eldar måste lagstiftning till, det visste Churchill lika väl som Rektor Magnificus Bo Sundqvist när den senare ringde Natascha i Nobelkommittén för att dra igång vad som senare skulle bli en utredning om kårobligatoriet. Syftet? I långa loppet, självfallet att röka ut rödingar och falangister ur kårens alla hörn och vrår. Hur? Genom att fokusera kårernas verksamhet till 3 områden:

1. Ceremoniell beredskap
2. Upprätthållande av internt rättsväsende för att tukta och ansa den bildliga studentkroppen samt komma till rätta med fusk
3. Utgöra ett bålverk mot (s)tatlig förvaltning, inkompeten(s) och andefattig kvantitetshet(s)

Vik inte en tum, Broder Magnificus, vi står med dig!

Blomma som vuxit ur smutsen

Att den socialdemokratiska svågerpolitiken är förhärskande i all svensk högre förvaltning, det har klarsynta samhällskritiker vetat sedan andra världskriget. Väldigt sällan, och då vill jag understryka ordet väldigt, kan även vårt vackra lands regim som kallar sig demokratiskt vald, se ljuset trots den lort man vuxit och frodats i så länge. Ett ögonblicks klarhet kan skänka insikt och den insikten kan leda till handling. Handlingen är i detta fall det val som fallit på Uppsala Universitets hedersdoktor sedan endast två månader, Jan Eliasson.

K & T när nu två fromma förhoppningar:

1. Att Herr Eliasson omedelbart rensar ut i det politiserade träsk som diplomatkåren förvandlats till under åratal av såsseri och inkompetens. När så är gjort bör han i nära samarbete med landets doktorandsammanslutningar arbeta fram regler som är anpassade efter doktoranders speciella kompetensområden (läs: förbud instiftas för icke-disputerade att befatta sig med diplomatyrket).

2. Att resten av utrikesministerns tid och resurser går till att besöka Oxford, Harvard, Yale och Åbo Kungliga Akademie för att där finna svar på gåtan om kvalitetssäkring i Bolognaimplementeringens tidevarv.

Med det önskar vi den nya utrikesministern välkommen på posten! Dixi!

Halvstång vid statsbesök

Del 2

Herr Pagrotsky besökte under eftermiddagen Uppsala. Trots att utbildningsministern prioriterat statsbesök vid flera undermåliga högskolor i de norra provinserna före hans första Uppsalabesök som sittande på posten, togs han emot med öppna armar av Prorektor Lena Marcusson med entourage. Ingen skugga faller dock på henne, diplomatins spel mot överheten är nog så viktigt i en tid av akademisk ofrihet och statligt beroende.

Representanter för K & T befann sig dock utanför Universitetshuset där "Akademiens Vänner - en Vängrupp för Bevaranda av Upsaliensisk Kultur- och Idétradition" agerade efter sina ideal. Det undgick få, allra minst ministern själv, att flaggorna var hissade på halvstång. Här följer ett referat från ett samtal mellan undertecknad och Hilding Arrenius, Fil.Dr i Arkeologi:

HP: - "Jag noterar med viss förvåning att flaggorna är hissade på halvstång, trots att universitetets receptionister svär på riksvapnet att något sådant inte är beställt av Rektor Magnificus."

HA: - "Bror har både rätt och fel. Förvisso finns inget dödsfall varken på universitetet eller annorstädes rapporterat, där stämmer receptionisternas utsago. Jag och mina vänner, bror Levin och syster Palmcrantz, ser dock ett större offer ligga på altaret sedan många år tillbaka; den akademiska friheten. Den fria forskningen dignar under krav på politisk korrekta perspektiv och profitabilitet samt kreverar p g a undermålig finansiering. Jag, mina bröder och systrar är alla här för att visa att den förda politiken skördar offer och att i Uppsala får hedervärda offer ceremonier som kastar ljus på begångna orättvisor. Därför tog vi oss friheten att med vaktmästeriets goda minne sköta flaggningen under eftermiddagen."

HP: - "Bror är lika vältalig som han är klok. Jag noterar även att era fanor är klädda i flor?"

HA: - "Det är en alldeles korrekt betraktelse. När man ska göra något så ska det gå riktigt till. Floret finns där för att synliggöra att också de organisationer vi representerar står bakom den symboliska handling som mött utbildningsministern idag."

Efter skådespelet gick vi förenade till SNerikes Nation för en Bayersk och lättare vickning, glada i hågen och uppfyllda av en förvissning om att (s)tatens förtryck en dag ska falla.

Regnell gråter skamset i graven

Att universitetet utrymmer stadskärnan har debatterats länge och väl i andra sammanhang. Färdriktningen stakades ut redan de inledande åren på detta millenium och för varje år har vi i goda vänners lag tvingats fira av ännu en universitetetsreträtt från hus där vi levt och studerat, med fackeltåg som sträckt sig längs hela Biskopsgatan och tal som ekat mot universitetshusets marmorpelare. Med all respekt för vår Rektor Magnificus så är detta vägval ett tecken på att studenternas och lärarnas representanter, under rektors ledning i konsistoriet inte klarat av att hålla de s k "allmänrepresentanterna" stången. Resultatet har blivit en stad som saknar sitt universitet och att Dag Hammarskjölds Väg gradvis tilldrager sig epitetet "campusområde". Om processen följs upp hela vägen så är det en förflackning som aldrig kan skylas över eller ställas åter.

Så sätt fart, restaurera Historicum, Juridicum, Kv Munken och Musicum, sparka ut Väddö Folkhögskola ur Regnellianum - dess forna herrar bankar på porten och kräver sin rätt!

Akademiker, bliv vid din läst!

Efter en torsdagseftermiddag med punsch och ärtsoppa på Uplands Nation, klädsel: högtidsdräkt, försvann undertecknad in i en dimma tjock som brandrök och har först nu under helgens sena timma återfått sinnenas skärpa och status. De vederkvickande elementen är tu: Bäskan som lagrats på fridlyst skånsk malört men framförallt det strålkastarljus som riktats på de långa vågor som sköljer fram genom den svenska arbetsmarknaden och som herrar Berglund och Löwdin förtjänstfullt deschiffrerat.

Författarna sätter fingret på en av vår samtids mest förskräckliga förhållanden; att individer med magister- och doktorsexamina går utan arbete. Dessa båda tveklöst flyhänta skribenter agerar i alster som inte tillåter alltför starka ställningstaganden i politiskt kontroversiella ämnen och tvingas därför till att gå som katter kring den heta och högst veritabla gröten. Här på K & T har vi alla avgett en ed till att ständigt och i alla dispositioner tala sanningen, alltså sjunga vi nu liksom så:

Resurstilldelningssystemet tvingar det mest ståndaktiga universitet att ständigt utöka sitt studentantal för att kunna inkassera de medel som finns till buds. Detta oavsett om man ens finner det lämpligt att, som t e x i Uppsalas fall, låta brukets söner och döttrar få ta del av den nära nog magiska lärdomsskatt som Geijer och Linné lämnat till vårt förfogande. Den släta figur Berglund påtalar i sin krönika görs enbart p g a hans politiska naivitet, kanske borde han ta med sig K & T:s manifest för akademien till kammaren för djupare studier? Hur det än blir med den saken så måste kandidater och magistrar få slippa förnedringen av att behöva ställa sig vid ett fabriksgolv efter avklarad examen. Det i sin tur kräver ett systemskifte i människosyn där vi erkänner att den stora majoritetens proletära fibrer aldrig kommer att kunna förvandlas till något annat än just det och att staten i sin dimensionering av akademien tänker om och tänker rätt!

Löwdin å sin sida målar ett scenario med en något varierad palett, här är det de disputerades nuvarande ställning i det svenska samhället som ifrågasätts i ljuset av de kvantitativa målens tyranni. Löwdins budskap mellan raderna ringer med en ton fyllig och klar; gör avklarad disputation till ett krav för högre poster i svenskt samhällsliv! K & T instämmer med ett rungande - Dito, broder, dito!

Ledarlösa drängar

Orphei Drängar står utan härförare. För en traditionell manskör av OD:s kaliber innebär det ett dramatiskt avsteg från den kvalitet som Robert Sund under så många år odlat och ansat med sin sekatör och sin harv. En god manskör innehåller förvisso skickliga individualister som skapligt kan framföra en ode till glädjen på eget bevåg, men ingenstans får man leta efter en grupp så beroende av en fast hand och strypkoppel. Jag har under åren, och många med mig, dristat mig till att jämföra dirigenten för en manskör med en prefekt under de extraordinära omständigheter vi kallar för prefektstyre. OD står nu inför en kvalfylld vår och det är följaktligen med darrande anslag på tangenterna som jag meddelar mig denna afton. För kören innebär det en förlust som kommer att ta åtminstone fem år att återhämta sig från, under ett rättvist och hårt ledarskap. Oändligt mycket längre tid, om ledarskapet fallerar.

Men låt oss heller inte glömma, att det finns sorti och det finns sorti. Herr Sund slipper inte undan så enkelt, Orphei Drängar är trots allt världens främsta manskör. I ett samhälle där institutionerna försvagats till den grad att en människa alltid är fri att välja bort sitt deltagande, försöka vi minnas en tid då egenskaper som lojalitet, trohet och tålamod premierades och betraktades med avund. Herr Sunds företrädare dog i konsekvens med detta på posten, inte i sommarhuset på kusten, trettio år efter att man retirerat och ryckt upp sina rötter.

Sund ska ha all heder åt de framgångar som OD rönt under dessa i övrigt gudlösa tider men hans avgång väcker både förvåning och tvivel, Sund är i livet och vid god vigör. Plötsligt fick vi ett manfall i det sällskap som troget strävat efter resning av en byst till Herr Sunds ära vid Orphei Drängars Plats. Med bystar belönar vi lojalitet och strävsamhet - inte undfallenhet och opportunism.

Dilettanter på honnören

Någon måste våga tala även då stämningen kräver att man ska tiga. Jag har under februari och mars månad burit på en växande vrede över sakernas tillstånd, ett tillstånd som vi alla från hög till låg accepterat och tagit som karvat i sten. Jag vill meddela mig nu, utan omskrivningar eller genom att skjuta sanningen i sank: Att som dignitär och sittande på honnören ha sin i övrigt obemärkta fästmö/fästman som bordsdam/bordsherre. Detta oskick förvandlar honnören till ett veritabelt zoo av både högdjur och parkskötare. Syftet med honnören är just att garantera ett ståndsmässigt bordssällskap till alla inblandade, i andra hand att resten av gasquebesökarna får se det ljus som deras hela liv skall lysa.

Att inspektorsfru/man får deltaga, ja det går ju faktiskt utmärkt då vederbörande allt som oftast är högt uppsatt inom akademien och kan föra sig i sammanhanget. Men kurators pojkvän? Jag lämnar frågan hängande, trygg i att mina läsare tar facklan och springer vidare, till trädgårdsgatan, st:larsgatan och ända bort till östra ågatan. För premierande av höga ämbeten och släktnamn, mot oskick i bordsplaceringshanteringen!

Franska studenter överträder mandat

Frankrike har en lång och opassande tradition av politiserade universitet och studenter. Helgens händelser bör sättas in i det sammanhanget. Historiska konsekvenser av detta engagemang märker vi av i alltifrån postmodernism och hermeneutik till kvotering och campusområden. Med god argumentation kommer man dock långt. Vad har stött på här i detta bildningens ankargrund är inget annat än studenter som självsvåldigt missbrukar sitt mandat som studenter till att uttala sig i makropolitiska statsärenden. Det löser man med en knäpp på näsan och en smäll på fingrarna. Förfogar inte det franska kollegiet över en besvärsnämnd?

Bemanna fortet, bröder och systrar!

Jaha, så var det dags igen. Men gott så, herr "utbildningsminister", det är därför vi är här. Att slå vakt om den lilla kvalitet som finns kvar i högre utbildningsväsende år 2006 kommer att visa sig vara helt avgörande för att rädda akademien undan (s)taten och dess idoga försök till att knäcka vår ande och kropp.

Att anföra demografiska skäl till utbyggnad av högre utbildning är inte bara programmatiskt diskutabelt utan också direkt omoraliskt. Allt handlar för bövelen om lämplighet. Befolkningstillväxten som tillsammans med ett borgerligt regimskifte möjliggör för en historisk minskning av intaget till högskolan kommer under Pagrotskys fortsatta tyranni att leda till en nivellering av allt som är unikt med Uppsala och Lund med resten av svensk högskola. Under sådana omständigheter behövs handlingsprogram och mannamod, därför proklamerar vi: Bemanna fortet, bröder och systrar, lede fi är kommen!

Fem åtgärder för svensk akademi:

1. Lägg omedelbart ner de 30 sämst presterande högskolorna ute i provinserna. Lägg sedan ner 5 stycken om året enligt samma princip. Deportera de friställda lektorerna tillbaka till Sveavägen 68. Rehabilitera de med ursprung i Uppsala och Lund och återanpassa dessa till lägre lektorstjänster vid LU och UU.

2. Höj fakultetsanslagen, öronmärk 80% av resurserna till grundforskning.

3. Återinför meritokratin, avskaffa all kvotering och alla "mångfaldsåtgärder". Friställ jämo, upplös Språkverkstaden och Studerandebyrån.

4. Bannlys politikerklassen och fackpamparna från universitetsstyrelser och fakultetsnämnder. Återinför det kollegiala styret.

5. Slå vakt om svensk högre förvaltning. Öronmärk tjänster för arbetssökande disputerade.

Vi ger oss inte utan strid!

Kulturrevolutionära byggplaner

Rödingar på Uppsala Studentkår har länge suktat efter att med kommunens hjälp cementera över stadens och akademins vagga, Odinslund för att där bygga hyresrätter åt inkvoterade A-kursstudenter. Lyckligtvis har K & T i goda vänners lag länge attackerat dessa mörka krafter med goda argument och sund livshållning. Igår vakade vi med punch (varm och gul), svenska flaggor, klädsel: udda kavaj. Vakten fyllde syftet att även denna kväll hålla schaktmaskinerna och kommunala ej disputerade teknokrater borta från vår svenska folkstams lund.

Våra hjärtan svävade ett ögonblick när innehavarna av det nyligen renoverade Dekanhuset höll upp sina kandelabrar till stöd och vinkade med gräddvita näsdukar. Gråten i halsen föll sig inte längre så avlägsen.

Vi må leva i en tid förpestad av kvantitativa målsättningar, postmodernism och politiskt tillsatta konsistorieledamöter, men hoppet lever så länge svenska medborgare med ryggrad och vilja av stål sätter uppoffring före dekadens. Det visade vi i natt.

Vi behövs!

Det kan konstateras att när det i svensk press skrivs spaltmeter av hyllningar till Kubas utbildningspolitiska under*, mångfald i högskolan presenterat som något positivt eller när diverse politiskt korrekta "perspektiv" ersätter bildning av traditionellt snitt, då behövs det en röst från det förflutna för att påminna oss alla var akademin har sina rötter. VI är den rösten, vi som står stadigt i den rika mylla av lärdom som Uppsala och Lund hämtar sin livskraft ifrån.

Välkomna till våra kvarter.


* Kubas regim beslutade under veckan att tillhandahålla "högskoleutbildning" på 900 orter runt om i landet. Vi på Kvalitet & Tradition undrar stillsamt hur Castro och hans hejdukar ska kunna tillgodose forskningsankytning till all den grundutbildningen.