I båtfolkets vård

Under en promenad längs Fyris västra strand kom jag så småningom till husbåtarna som ligger förtöjda däri, alldeles vid Studenternas IP. Jag har alltid varit förtjust i detta litet smått pittoreska element i stadens närmiljö, skrev t o m en C-uppsats i etnologi på temat när det begav sig.

Min klädsel var udda kavaj med accessoarer som vandringskäpp och strumphållare. Jag hade tur, för när jag närmade mig en av de större båtarna slogs luckan till kajutan upp och ut kom Emíl, den godmodige fadersfiguren, en av centralfigurerna i det klansamhälle som båtfolket har det otvivelaktiga nöjet att ta del av. Han kallade in mig på en omgång baccarat med ingefärssprit och jag var inte sen att tacka nej.

Timglasets sand rann likt punsch som tillbringat en eftermiddag i frysboxen, vi hann följdaktligen med både middag och ostbricka innan diskussionen kom till universitetets utveckling sedan BASTU-reformen, stadens vanvård i såssarnas händer samt beröringspunkterna mellan båtklanens styre och det kollegiala ditot. Fram emot skymningens klimax erbjöds jag en båtplats och en spritkällare fylld med allsköns kryddsnaps, så starkt var det tycke som fattats mellan mig och Emíl. Emíl förstod, som jag, att ödet ville annorlunda och att en sådan flytt inte var aktuell.

Människan är uppenbarligen inte alltid och för evigt, människans varg.