Ansvarsfrihet eller frihet från ansvar?

I dagarna lider föreningars, nationers och kårers verksamhetsår mot sitt slut. Stadgar, nedärvd praxis och åsikt(s)dokumentation dammas av och ställs mot den verksamhet som de facto bedrivits. Besvärsnämnder och verksamhetsrevisorer, dessa hedervärda paragrafernas pistoljärer, reträttposternas crescendo, äntrar scenen och tar en självklar plats i dess mitt.

Vad händer då revisionen visar på så allvarliga fel att styrelsen måste straffas, brännmärkas och förklaras olämplig? Ansvarsfriheten hänger på en skör tråd, men säg mig vilken församling som har mod att nyttja detta drastiska men verkningsfulla vapen. Ingen till dags dato, i alla de organ, nämnder, stiftelser, klubbar, föreningar som jag verkat i och låtit Hans Majestäts vilja flöda fritt i rummet, aldrig har detta ägt rum. Människan är svag och konflikträdd, och hon vet att ansvarsfrihetens nekande lätt leder till polisanmälan, en åtgärd som långt ifrån alla klarar av att ta ansvar för, än mindre utsätta den styrelse för som rott skutan under ett år. Våldsmonopolet kan vara nog så effektivt, men det som skötas kan mellan människor utan inblandning av tredje part, bör så låtas.

Det är därför hanteringen faller tillbaka på den praxis och kultur som råder i organisationen. Om styrelsen fruktar Vår Herre och Hans Majestät så räcker det för att samtliga dokument och stadgar ska stå fria från skändning när året gått. Märk väl att detta exkluderar föreningar där rödingar hänfaller åt dyl kaderpolitik och infiltration, där har sanna patrioter och gudsfruktande medborgare inget annat val än att polisanmäla och lämna saken över till ordningsmakt. Hårt mot hårt, inte en tum åt politruker och politikeradel! Vale!