Landshövdingens finest

Med terminsstarten har en ny generation kunskapstörstande ynglingar med nedärvd respekt för auktoriteter stått på trappan till studenthemmets portar i tre dagar och tre nätter. En efter en har de aspiranter till en säng, ett kokkärl och en armbindel vid stadens och kanske rikets mest akademiskt dekorerade studenthem troppat av, givit upp ställda ansikte mot ansikte med tomhetens gråhåriga gast.

Åtta till antalet är de fräkniga gossar som satt mod och ära framför trygghet, varm choklad och andefattiga dokusåpor i korridorsboendets falska gemenskap. Dessa blir nu, i skrivande stund drillade av hemmets vapenintendent, Gustaf Herenius till att finna stolthet i kollektiva gemenskaper som hem, studentnation, kyrka och stat. Syftet? Ja, som alla organisationer med självrespekt har hemmet en verksamhetsplan med tydligt avgränsade mål som sittande styrelse lätt ska kunna bocka av vid tillfredställande uppfyllelse. Sjätte punkten under delplanen ”Försvar och Disciplin” ger vid handen, och jag citerar stycket som det står att läsa:

"Att starta upp en studentmilis till försvar för landshövdingens fårhjord.”

Förutom en erfaren härförare som tidigare stått öga mot öga med vänsterligister och andra kriminella schatteringar i samhället stod det klart för sittande husmöte i januari att unga rekryter med eld i blick och vapentjänstgöring färskt i minnet var det som krävdes för att genomföra punkt nr sex i FD-delplanen. Här är vi nu. September och terminsstart. Som alla vana rekryterare från föreningslivet vet, kommer studenter numera nästintill enbart på hösten, vårterminen är 50%-målets bakvatten. Men åter till sak.

Dagen för milisens genesis var kommen. Den sjätte september stod gossarna nyrakade och iklädda specialsydda uniformer i hemmets färger. I gryningen hade styrelsen nedtecknat schema för att säkra patrulleringens kontinuitet. Iväg marscherade truppen för att gemensamt med befälhavaren, undertecknad, granska terrängen i fråga. Slottet och backen som vetter mot Svettis, som man tills nu enbart studerat medelst kartor, bredde ut sig och där stod fåren, objekten för vår tjänstgöring.

”Unga gossar blifva män under tider af motgång” skrev Heidenstam, sanningen är vacker också när den är hård. Från fönstret vinkade Landshövdingen och visade därmed sin uppskattning med milisen, görandes det jobb som polisen så ofta misskött eller ignorerat. De tvenne som tilldelats första passet stannade kvar då undertecknad med sin flock gingo tillbaka till hemmets värn. Punkt sex i FD-delplanen är på god väg att uppfyllas och Pater log vid vår återkomst det leende som i historien fått den mest hårdhjärtade röding att smälta och gråta glädjetårar vid hissningen av flaggan. Ten Four.

I båtfolkets vård

Under en promenad längs Fyris västra strand kom jag så småningom till husbåtarna som ligger förtöjda däri, alldeles vid Studenternas IP. Jag har alltid varit förtjust i detta litet smått pittoreska element i stadens närmiljö, skrev t o m en C-uppsats i etnologi på temat när det begav sig.

Min klädsel var udda kavaj med accessoarer som vandringskäpp och strumphållare. Jag hade tur, för när jag närmade mig en av de större båtarna slogs luckan till kajutan upp och ut kom Emíl, den godmodige fadersfiguren, en av centralfigurerna i det klansamhälle som båtfolket har det otvivelaktiga nöjet att ta del av. Han kallade in mig på en omgång baccarat med ingefärssprit och jag var inte sen att tacka nej.

Timglasets sand rann likt punsch som tillbringat en eftermiddag i frysboxen, vi hann följdaktligen med både middag och ostbricka innan diskussionen kom till universitetets utveckling sedan BASTU-reformen, stadens vanvård i såssarnas händer samt beröringspunkterna mellan båtklanens styre och det kollegiala ditot. Fram emot skymningens klimax erbjöds jag en båtplats och en spritkällare fylld med allsköns kryddsnaps, så starkt var det tycke som fattats mellan mig och Emíl. Emíl förstod, som jag, att ödet ville annorlunda och att en sådan flytt inte var aktuell.

Människan är uppenbarligen inte alltid och för evigt, människans varg.

En administrerad kollaps

Så beskriver Per Lundberg och Christer Löfstedt den svenska akademien i nådens år 2006. Redaktionen på K&T har under sin existens hyllat hjältar som står upp för de värden som vi och många akademiker med oss svurit att upprätthålla och försvara ( se här och här). Nu iklär vi oss paraduniformerna och vecklar ut fanorna än en gång, så här välformulerad och effektiv retorik kan bara komma från forskare som utvecklats i en kollegial miljö.

Två tydliga tendenser pekas ut; kommersialisering och politisk (s)tyrning. Många är de som nu sagt ifrån, så många att vi nöjt konstaterar akademiens samstämmighet bakom följande dekret: Låt oss sköta våra egna affärer, släpp oss fria, bänd loss de kilar ni slagit in i det kollegiala styrets boning och höj de förbaskade fakultetsanslagen!

K&T försökte under eftermiddagen att få kontakt med herrarna Lundberg och Löfstedt för några kommentarer. Innebär debattartikeln att man är redo att skriva under sagda redaktions manifest för en fri akademi? Var man redo att frångå statliga krav på politiskt korrekta perspektiv och därmed riskera stängas ute från pengapåsar och prestigefyllda seminarieretreater på Hasseludden? Svaren uteblev, herrarna var kallade till Rosenbad för utskällning och risning.

Fyris som slagfält

Rivaliteten som existerar mellan studenthemmen på St. Johannesgatan är väl dokumenterad och känd av alla Uppsaliensare, för K&T:s läsare i provinserna kan jag försäkra er om att den är dödlig. Handgemäng har startat mellan Uppsaliensiska bröder flera år efter erlagd examen, enbart på grund av den enes seniorsskap i Borgarhemmet och den andra i Norrbyska studenthemmet. Undantagstillstånd av den här naturen brukar inte tillåtas i längden i Uppsala, ej heller i detta fall. Så småningom manades ett par ansvarskännande äldre akademiker med inspektorskvalitéer till att ta upp den taktpinne, vilken tappat sin kraft under tidigare dirigenters ruggslitna regimer som ställts inför det tilltagande barbariets orkester, och inrättade studenthemsspelen där ynglingars aggressioner och ilska kunde få utlopp.

Så blidde det. Studenthemmen skulle förbrödras genom rodd och grekisk-romersk brottning. De olika hemmen utvecklade varsinna skolbildningar inom de tvenne idrotterna, Övre Fjellet blev kända för sin enastående taktkänsla i rodden medan Nedre Fjellet fulländade en brottningsstil där fotarbetet sattes i centrum.

Rosénska studenthemmet, vars vapen bränts in med järn i både min och Carl-Wilhelms lekamen, blev något av ett "all-round"-hem med en god kämparanda, hög lagmoral och fin fysisk form.

Så gingo vi alla ner till Fyrisåns stränder vid Järnbron, några brottades till borta var all oro, andra rodde till handflator förenats med årornas balsaträ. Vår opartiska domare fick bli Pater på Ansgarsgården och han dömde till Rosénska hemmets favör i rodden samt Norrbyska hemmets dito i brottningen. Genom fysisk anstränging och rent spel hade vi gått bortom juvenil rivalitet och funnit den enighet som ingen Uppsaliensisk student eller borgare borde förvägras. Döpta i eld hade vi nu tagit ett steg närmare den Hegelianska folkanden, för som det står i Matteusevangeliet kap 5, vers 9:

• "Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner."

Den röde fursten

De fredsälskande bröderna på studenthemmet hade bjudit in fursten till sittande sexa syfte att visa sin goda vilja och sina livsbejakande traditioner med sval punch, paddlar och sång. Furstens list skall aldrig underskattas och inte heller hans röda illvilja. Med sedvanligt lismande lät han sig till och med beklädas med den mindre hedersmedalj som bröderna överlämnade som fredsgåva. När så taffeln brutits och frackkavajerna förlänts till vila för stunden upptäcktes det illdåd som troligen varit furstens målsättning från kvällens begynnelse. Studenthemmets vackraste och äldsta standarpinne var försvunnen och bara några timmar senare anländer furstens budbärare med ett illa skrivet dekret på vanligt papper och med tuschpenna som anstår denne illdådare. Orimliga krav som "medaljer åt alla" och "alkoholfritt alternativ" för att inte tala om "veganska rätter på sittande sexor". Vad den röde fursten inte räknat med är den stolthet och den dådkraft som studenthemmets bröder besitter. Var och en av dessa bröder har skrivit minst en uppsats om någon av våra stolta krigarkonungar.

Slutstriden skulle komma att stå i Arkadiens grönska där mången broder stupat i forna strider för den sanna akademiska friheten. I raka led och med raka ryggar stod vi axel mot axel beväpnade med fäders paddlar och en god nypa friskt mod. Studenthemmets fana vajandes stolt på en provisorisk pinne gav oss alla extra mod. Den röde fursten mötte upp med en för svagare själar skrämmande brigad av stenkastande anemiska veganer i ostrukna schalar, alla tränade i "feministiskt självförsvar" av fursten själv.

I stridens hetta hördes Horace stolta stämma från flanken "Hur den studenthemska paddeln biter kom smaka på! Ur vägen moskoviter friskt mod i gossar blå". Efter en lång strid där några av studenthemmets kämpar retirerat för att punschen hunnit bli ljummen men sedan återvänt med nya krafter efter att ha inmundigat en sval kopp Facile stod så bröderna från studenthemmet som vinnare och kunde återta sin rättmätiga egendom. I den eviga Kampen mellan gott och ont har K&T vunnit ännu en seger. Den röde fursten har fallit och med honom de yngel av 50%-målet som utgjorde hans livgarde.

Den återuppståndna överbibliotekarien

Överbibliotekarie Ulf Göransson har under åren fått utstå hård kritik, stundtals berättigad, stundtals befängd. Under det gångna året har dock Göransson tystat både den kunskapstörstande studentmobben men också den likt Mammon pengaförsmäktande universitetsledningen. Idag prisas hans namn. På listan över bedrifter finner vi:

• Göranssons manövrar för att segla renoveringen av Carolina i hamn, trots att universitetet fegt backade ur redan vid den fjärde av de totalt sex etapperna. Carolina lever och andas en frisk och ljuvlig syréndoft. Vad mer kan vi kräva?

• Göranssons egenmäktiga förfarande som räddade åtskilliga volymer från bålets förtärande flammor. Rationaliseringar under 2000-talet har gett upphov till flertalet tveksamma påbud från Rektor Magnificus, däribland bokbålen vid Carolina Rediviva. Göransson grep under våren 2005 in i ett bokbål som vaktades av polis med en egen privat insatsstyrka, en för ändamålet upprättad akademisk milis. Med det avbröts bokbålen som instrument för besparingar ty omvärlden provocerades till att rikta strålkastarna på händelserna och ytterligare tilltag i den riktningen förbjöds. Är inte detta vad encyklopedin kallar mod?

• Göranssons insatser för att inhämta externa resurser i form av donationer och gåvor i ansvarstagande akademikers namn. Så sent som i våras fick Carolina överta fullmakten över den avlidne hedersdoktorn Greta Renborgs tillgångar, ett avtal som Göransson i allra högsta grad disponerat till Carolinas fördel. List och charm? Otvivelaktigt.

Anders Björck gör rätt i att hedra Göransson, tysta är de ligister som vanhedrat överbibliotekariens namn och tysta skall de förbliva.

Studenthemmets standarpinne

Kära vänner!
Äntligen har vi nu återfunnit studenthemmets standarpinne! Kosmos är återställt och denna dag, tidigare ägnad den heliga Katarina av Alexandria, kommer framgent att högtidlighållas som Pinnens Vederfåendes fest! Återkalla således skallgångskedjorna, öppna stadens tullgrindar och övergå till annan verksamhet!