Vårbudget i förfall

Det har alltid intresserat mig hur unga män och kvinnor formas i sina ungdomsår till att antingen bli ryggradslösa och svaga eller stålhårda hjältar med råg flytandes i ådrorna. Jag tillhör de som anser att den studentikosa kamratuppfostran som präglar livet i studentnationen är avgörande för danandet av en karaktär.

Frånvaron av dito syns inte minst i förhandlingarna om vårbudgeten där Alice Åström och Yvonne Ruwaida visar upp moraliska fibrer av synnerligen dålig kvalitet. Inte för att undertecknad, eller för den delen övriga medlemmar av K&T strävar efter höjt studiemedel, snarast motsatsen! Var är forna tiders grötstipendier och checkar hemifrån? Var är studenten som skyndsamt drar vidare från pantbanken på Bangårdsgatan där mormors silverkandelaber just bytt ägare?

Frågorna lämnar jag hängande för stunden men jag knyter gärna åter till ett synnerligen beaktansvärt påstående: Rödingen må även han fostras i ungdomsförbund, högskolekårer och mfs-stipendieresor till latinamerika, men ingalunda kan detta kompensera för den tid som Uppsala och Lunds ungdomar genomlider i nationens vård. Vad vore jag eller någon av mina bröder och systrar utan att ha blivit skrubbade med stålull både en och två gånger?