Ledarlösa drängar

Orphei Drängar står utan härförare. För en traditionell manskör av OD:s kaliber innebär det ett dramatiskt avsteg från den kvalitet som Robert Sund under så många år odlat och ansat med sin sekatör och sin harv. En god manskör innehåller förvisso skickliga individualister som skapligt kan framföra en ode till glädjen på eget bevåg, men ingenstans får man leta efter en grupp så beroende av en fast hand och strypkoppel. Jag har under åren, och många med mig, dristat mig till att jämföra dirigenten för en manskör med en prefekt under de extraordinära omständigheter vi kallar för prefektstyre. OD står nu inför en kvalfylld vår och det är följaktligen med darrande anslag på tangenterna som jag meddelar mig denna afton. För kören innebär det en förlust som kommer att ta åtminstone fem år att återhämta sig från, under ett rättvist och hårt ledarskap. Oändligt mycket längre tid, om ledarskapet fallerar.

Men låt oss heller inte glömma, att det finns sorti och det finns sorti. Herr Sund slipper inte undan så enkelt, Orphei Drängar är trots allt världens främsta manskör. I ett samhälle där institutionerna försvagats till den grad att en människa alltid är fri att välja bort sitt deltagande, försöka vi minnas en tid då egenskaper som lojalitet, trohet och tålamod premierades och betraktades med avund. Herr Sunds företrädare dog i konsekvens med detta på posten, inte i sommarhuset på kusten, trettio år efter att man retirerat och ryckt upp sina rötter.

Sund ska ha all heder åt de framgångar som OD rönt under dessa i övrigt gudlösa tider men hans avgång väcker både förvåning och tvivel, Sund är i livet och vid god vigör. Plötsligt fick vi ett manfall i det sällskap som troget strävat efter resning av en byst till Herr Sunds ära vid Orphei Drängars Plats. Med bystar belönar vi lojalitet och strävsamhet - inte undfallenhet och opportunism.