En kamrats bekännelse

När lunchen på saluhallens eminenta restaurant Caviar hade avslutats och vi skridit genom stadens vårrusiga parker och gränder i ca 20 minuter avlade Gyllenbögel en munter bekännelse:

- "Jag har på min ära gått och anmält mig till vårbal men ännu inte till majmiddag, så lustigt!"

Sen kluckade vi varmt i vårsolen.

Åter till moralen

Så rent, så oskuldsfullt men ändå världsvant, så oprövat i svensk politik. Herr Leijonborg, idag har högre makter beslagtagit din kropp och resultatet låter inte vänta på sig.

Meritokrati, genomskinliga rekryteringsförfaranden, återupprättande av bildningsidealet, frihet från särintressen, listan kan göras oändlig och det är den också i sin härlighet. Vi vaknar nu ifrån långfredagens introspektiva plåga till att vid frukosten få dricka ur denna glädjens källa.

Långfredagens förpliktelser

Långfredagen ägnades åt ceremoniell fasta, späkning och stillhet. Klädsel: Kaftan. Till morgontuppens stolta sång rakade jag och mina kamrater våra huvuden och sjöng sånger i moll. Inget eller ingen kunde denna dag få oss att tänka på något annat än våra synder, vikten av att bevara vårt samhälles normer samt köttets förgänglighet.

Men man gjorde tappra försök. Pagrotsky satte tillfälligt stopp för bildningens förfall i ett sista försök att smickra in sig hos akademiens plågade garde. "Utbildningsministern" har förstås inte råd med ännu en universitetsrektor som nyttjar sin akademiska frihet till att falla ur ledet och bita den hand som föder honom. Gott så, vi kan omöjligen glömma Växjö, Örebro, Karlstad eller de andra glorifierade gymnasieskolor du och dina företrädare rest och certifierat. Du och din sort kommer att skörda vredens stormar i höst, ansökningstopp eller ej. Nu åter till stillheten.

Studenthemmets vanor och seder, del 1:2 Balförberedelsens klimax

Frackskjortorna var märkta med namn i nacken, tvätten ordnades nämligen gemensamt och behovet att på ett enkelt sätt skilja skjortorna från varandra blev stundtals trängande. Tålmodigt ströks skjorta efter skjorta till järnets pysande och frustande melodi. Ändå tålmodigare var bröderna med stärkning på sin lott. En bra stärkning kräver sin man, spray och så stryk, spray och så stryk, om och om och om igen tills hela luften fylls av den lätt parfymerade arom som följer med flaskan.

Klädpressen är givetvis bemannad. Här behandlas de frackrockar vars bärare deltagit vid ett digert antal högtidsfester och som därmed blivit skrynkliga av att ha suttits på och annat otyg.

En och en troppar så småningen av när de fått sin skjorta strykt och stärkt, sina skor lackade och rockar pressade, manade som de är upp till sina celler där de små detaljer som gör högtidsdräkten så speciell att bära, väntar.

Skjortknapparna, manchetterna, den egenhändigt knutna flugan, de röda hängslen som är studenthemmets signum och lustiga lilla egenhet, allt omges av en helig lyster, en studentikos förnimmelse av mod, strid och eld. Bröderna är redo. Fortsättning följer.

Studenthemmets vanor och seder, del 1:1 Balförberedelsens morgon

Hur vi lever, hur vi planerar de små detaljer som utgör livets stoft är avgörande för våra öden. I en kall och ogästvänlig värld svetsas vi samman av en gemensam historia och gemensamma riter. Idag vill jag dela med mig av mina minnen från studenthemmet, och då särskilt timmarna innan högtidsfirandet.

Kl. 7 prick blir vi väckta av Pater, det är dags för morgonbön. Till skillnad från andra dagar så reser vi oss kvickt ur våra lakan, det vankas bal, högtidsdräkten ska putsas, ögonbryn plockas och frisyrer läggas. Efter bönen och Paters högst giltiga utskällning av herrar Lundqvist och Granat för ovårdade celler, går processionen mot källaren och duschfaciliteterna. Som seden bjuder gillas enbart iskallt vatten före balkväll. Vi skrubbar varandras ryggar medelst en sång, för dagen Svinnsta Skär, och kluckar lite förnöjsamt när Gyldenskaft och Tyrén dristar sig till att sjunga "och på många andra ställen" där Gideon Wahlberg ej hade för avsikt att sagda textstycke skulle sjungas.

Balen må vara lagd till 17 DK, men jag och mina bröder har uppställning kl 12 i högtidsdräkt för champagne, snittar och lustiga lekar. Tiden är m a o knapp.

I tvättstugan står strykbrädor på rad, i hörnet finns en press och på andra sidan rummet alla de verktyg som nyttjas bör när skor ska förmås att skina som solen vid ekvatorn. Bröderna tillämpar arbetsdelning. Strykning och stärkning av skjortbröst, tre man, putsning och lackning av skor, två man, sy medaljer, tre man. Alla jobbar vi för hemmets allmäna goda, sånger sjungs och humör lyfts upp till gudars våningar. Fortsättning följer.

Vårbudget i förfall

Det har alltid intresserat mig hur unga män och kvinnor formas i sina ungdomsår till att antingen bli ryggradslösa och svaga eller stålhårda hjältar med råg flytandes i ådrorna. Jag tillhör de som anser att den studentikosa kamratuppfostran som präglar livet i studentnationen är avgörande för danandet av en karaktär.

Frånvaron av dito syns inte minst i förhandlingarna om vårbudgeten där Alice Åström och Yvonne Ruwaida visar upp moraliska fibrer av synnerligen dålig kvalitet. Inte för att undertecknad, eller för den delen övriga medlemmar av K&T strävar efter höjt studiemedel, snarast motsatsen! Var är forna tiders grötstipendier och checkar hemifrån? Var är studenten som skyndsamt drar vidare från pantbanken på Bangårdsgatan där mormors silverkandelaber just bytt ägare?

Frågorna lämnar jag hängande för stunden men jag knyter gärna åter till ett synnerligen beaktansvärt påstående: Rödingen må även han fostras i ungdomsförbund, högskolekårer och mfs-stipendieresor till latinamerika, men ingalunda kan detta kompensera för den tid som Uppsala och Lunds ungdomar genomlider i nationens vård. Vad vore jag eller någon av mina bröder och systrar utan att ha blivit skrubbade med stålull både en och två gånger?