I båtfolkets vård

Under en promenad längs Fyris västra strand kom jag så småningom till husbåtarna som ligger förtöjda däri, alldeles vid Studenternas IP. Jag har alltid varit förtjust i detta litet smått pittoreska element i stadens närmiljö, skrev t o m en C-uppsats i etnologi på temat när det begav sig.

Min klädsel var udda kavaj med accessoarer som vandringskäpp och strumphållare. Jag hade tur, för när jag närmade mig en av de större båtarna slogs luckan till kajutan upp och ut kom Emíl, den godmodige fadersfiguren, en av centralfigurerna i det klansamhälle som båtfolket har det otvivelaktiga nöjet att ta del av. Han kallade in mig på en omgång baccarat med ingefärssprit och jag var inte sen att tacka nej.

Timglasets sand rann likt punsch som tillbringat en eftermiddag i frysboxen, vi hann följdaktligen med både middag och ostbricka innan diskussionen kom till universitetets utveckling sedan BASTU-reformen, stadens vanvård i såssarnas händer samt beröringspunkterna mellan båtklanens styre och det kollegiala ditot. Fram emot skymningens klimax erbjöds jag en båtplats och en spritkällare fylld med allsköns kryddsnaps, så starkt var det tycke som fattats mellan mig och Emíl. Emíl förstod, som jag, att ödet ville annorlunda och att en sådan flytt inte var aktuell.

Människan är uppenbarligen inte alltid och för evigt, människans varg.

En administrerad kollaps

Så beskriver Per Lundberg och Christer Löfstedt den svenska akademien i nådens år 2006. Redaktionen på K&T har under sin existens hyllat hjältar som står upp för de värden som vi och många akademiker med oss svurit att upprätthålla och försvara ( se här och här). Nu iklär vi oss paraduniformerna och vecklar ut fanorna än en gång, så här välformulerad och effektiv retorik kan bara komma från forskare som utvecklats i en kollegial miljö.

Två tydliga tendenser pekas ut; kommersialisering och politisk (s)tyrning. Många är de som nu sagt ifrån, så många att vi nöjt konstaterar akademiens samstämmighet bakom följande dekret: Låt oss sköta våra egna affärer, släpp oss fria, bänd loss de kilar ni slagit in i det kollegiala styrets boning och höj de förbaskade fakultetsanslagen!

K&T försökte under eftermiddagen att få kontakt med herrarna Lundberg och Löfstedt för några kommentarer. Innebär debattartikeln att man är redo att skriva under sagda redaktions manifest för en fri akademi? Var man redo att frångå statliga krav på politiskt korrekta perspektiv och därmed riskera stängas ute från pengapåsar och prestigefyllda seminarieretreater på Hasseludden? Svaren uteblev, herrarna var kallade till Rosenbad för utskällning och risning.

Fyris som slagfält

Rivaliteten som existerar mellan studenthemmen på St. Johannesgatan är väl dokumenterad och känd av alla Uppsaliensare, för K&T:s läsare i provinserna kan jag försäkra er om att den är dödlig. Handgemäng har startat mellan Uppsaliensiska bröder flera år efter erlagd examen, enbart på grund av den enes seniorsskap i Borgarhemmet och den andra i Norrbyska studenthemmet. Undantagstillstånd av den här naturen brukar inte tillåtas i längden i Uppsala, ej heller i detta fall. Så småningom manades ett par ansvarskännande äldre akademiker med inspektorskvalitéer till att ta upp den taktpinne, vilken tappat sin kraft under tidigare dirigenters ruggslitna regimer som ställts inför det tilltagande barbariets orkester, och inrättade studenthemsspelen där ynglingars aggressioner och ilska kunde få utlopp.

Så blidde det. Studenthemmen skulle förbrödras genom rodd och grekisk-romersk brottning. De olika hemmen utvecklade varsinna skolbildningar inom de tvenne idrotterna, Övre Fjellet blev kända för sin enastående taktkänsla i rodden medan Nedre Fjellet fulländade en brottningsstil där fotarbetet sattes i centrum.

Rosénska studenthemmet, vars vapen bränts in med järn i både min och Carl-Wilhelms lekamen, blev något av ett "all-round"-hem med en god kämparanda, hög lagmoral och fin fysisk form.

Så gingo vi alla ner till Fyrisåns stränder vid Järnbron, några brottades till borta var all oro, andra rodde till handflator förenats med årornas balsaträ. Vår opartiska domare fick bli Pater på Ansgarsgården och han dömde till Rosénska hemmets favör i rodden samt Norrbyska hemmets dito i brottningen. Genom fysisk anstränging och rent spel hade vi gått bortom juvenil rivalitet och funnit den enighet som ingen Uppsaliensisk student eller borgare borde förvägras. Döpta i eld hade vi nu tagit ett steg närmare den Hegelianska folkanden, för som det står i Matteusevangeliet kap 5, vers 9:

• "Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner."

Den återuppståndna överbibliotekarien

Överbibliotekarie Ulf Göransson har under åren fått utstå hård kritik, stundtals berättigad, stundtals befängd. Under det gångna året har dock Göransson tystat både den kunskapstörstande studentmobben men också den likt Mammon pengaförsmäktande universitetsledningen. Idag prisas hans namn. På listan över bedrifter finner vi:

• Göranssons manövrar för att segla renoveringen av Carolina i hamn, trots att universitetet fegt backade ur redan vid den fjärde av de totalt sex etapperna. Carolina lever och andas en frisk och ljuvlig syréndoft. Vad mer kan vi kräva?

• Göranssons egenmäktiga förfarande som räddade åtskilliga volymer från bålets förtärande flammor. Rationaliseringar under 2000-talet har gett upphov till flertalet tveksamma påbud från Rektor Magnificus, däribland bokbålen vid Carolina Rediviva. Göransson grep under våren 2005 in i ett bokbål som vaktades av polis med en egen privat insatsstyrka, en för ändamålet upprättad akademisk milis. Med det avbröts bokbålen som instrument för besparingar ty omvärlden provocerades till att rikta strålkastarna på händelserna och ytterligare tilltag i den riktningen förbjöds. Är inte detta vad encyklopedin kallar mod?

• Göranssons insatser för att inhämta externa resurser i form av donationer och gåvor i ansvarstagande akademikers namn. Så sent som i våras fick Carolina överta fullmakten över den avlidne hedersdoktorn Greta Renborgs tillgångar, ett avtal som Göransson i allra högsta grad disponerat till Carolinas fördel. List och charm? Otvivelaktigt.

Anders Björck gör rätt i att hedra Göransson, tysta är de ligister som vanhedrat överbibliotekariens namn och tysta skall de förbliva.

Seans i skärgården

Hela redaktionen för K&T hade samlats i helgen tillsammans med dyra vänner och kollegor från Sveriges Förenade Sakrevisorer. Vi träffas regelbundet under året, utbyter erfarenheter och diskuterar vad som ligger i sakrevisionens verbalidiomatiska "pajp".

Efter mötet var över (varken protokollsanteckningar eller reservationer hade inkommit, kamraterna är samstämda och verkar i harmoni) beredde vi oss på två dagars festligheter och försvann sen in i dimman. Trerätters, Hallands (mycket exotiskt, men så går det när representanter från Linköping ansvarar för snapsinköpet), punsch till kaffet och paddling av både bröder och systrar som brutit mot en eller annan regel, ja, det fanns ingen hejd.

Inspirerade av våra vänner på Smålands Nation blev vi framåt småtimmarna tillräckligt motiverade för att utlysa indiansexa. Det var broder Friis, en relativt ny sakrevisor för Kollegiet för Grundforskning i Lund, som dristade sig till att göra själva hemställan. Mycket modigt och framåt av Friis, det ska ingen beröva honom men det olämpliga i att en i sammanhanget så ung och oprövad sakrevisor går och begär indiansexa väger tyngre. Efter att jag och Syster Blavatsky samtalat beslutade vi oss för att hänge oss åt indiansexan med full vigör, men att en disciplinåtgärd var att rekommendera i ett senare skede.

Festen fortsatte, dimman spred sig. Gyllenbögel slog sig i lag med broder Risenius och hävdade med femåringars envishet att Än en gång däran var skriven av Bellman, ett misstag som inte hade begåtts av någon av dessa herrar under normala omständigheter men i detta annalkande undantagstillstånd fick barnasinnet fritt spelrum. När sanningen kommit fram ett par telefonsamtal senare ångrade sig de båda djupt men fick smaka på den provisoriska paddel som installerats under dagen i form av den gigantiska stekspade som följde med stekhällen i den synnerligen väl utrustade gården. Här fick också Friis smaka och sen lade sig stillheten som en linnefilt över gården, stenarna och gräset. Vi var kollegor och kära vänner och skulle så alltid förbli.